När verkligheten flimrar

 
Det här är oväntat, men nu, före redigering och så vidare, sker plot point one på exakt samma ställe i böckerna. På boksidorna 179-180 i både Drakviskaren och Demonviskaren. Jag hade siktat på att hålla dramaturgin så lik som möjligt, men hade aldrig i livet trott att det skulle bli så exakt! Det ska hända ungefär en fjärdedel in, och det stämmer ju. 
 
För övrigt har jag levt och andats flow de senaste dagarna. Kunde inte ens somna ordentligt i går bara för att allt jag tänkte på var Demoniskaren och nya scener. Jag var i boken till 100% så fort jag blundade, och 50% när jag tittade. Även nu när jag skriver det här har jag en fot i historien, som om jag ser landskapet parallellt med datorskärmen.
 
Nej, jag är inte galen. Eller, kanske lite.
 
Hur som helst är jag så tacksam att jag har funnit flow igen. För varje bok jag skriver måste jag nämligen börja om. Jag kan ha hur mycket flow som helst i bok X, men om jag då byter till bok Y under dagen behöver det inte alls betyda att texten kommer att flöda. Förmodligen inte. För flow är bokspecifikt, i alla fall för mig. Det handlar om att du är så inne i en bok att du är där, nästan fysiskt. Och det gäller då bara den boken. Vissa böcker når jag inte det stadiet i, någonsin, medan jag i andra böcker når dit fort. Det tog halva boken innan det släppte för Netraya, till exempel, medan jag hade flow mest hela tiden med Drakviskaren. 
 
Jag älskar flow. Det är en sådan speciell känsla. Tänk att du har legat och läst en bra bok i ett helt dygn (alltså, sträckläst med andra ord). Då kanske du har känt dig dizzy efteråt? Kvar i boken på något sätt, trots att den är slut? Well, det är lite så flow är. Du är där. Och det är som om hinnan, eller, tangentbordet försvinner. Du skriver inte längre. Du står bredvid karaktärerna och kastar ur dig vad som sker och vad du ser.

Allt det där tänkandet försvinner. Ni vet, "Vilket ord ska jag skriva här?", "Är det här en bra liknelse?", "Ska istapparna vara frostblå eller isblå?" och orden strömmar - fortare än du hinner skriva dem. Och det är inte ens som om du hittar på, för du ser det framför dig. Och sen när du ska hämta kaffe är det som om den riktiga verkligheten flimrar och känns overklig. Vad är bok och vad är verklighet?

Kommentera här: