Varför längtar man alltid efter att jobba med de manus man inte jobbar med för stunden? Det är alltid så för mig. Hundra sidor in i grovredigeringen (läs: omskrivningen) av Felidae börjar jag snegla mot Anyxa, boken om sjöväsen som jag aldrig avslutade 2017.

Och så fastnar jag.

 

Så klart.

 

"Wow, den här borde jag skriva klart!" Mm. Okej. Du kan ställa dig i kön då? Jag har så många idéer och påbörjade projekt att jag blir galen. Det krävs verkligen självdisciplin att hålla sig till ett manus i taget. Är det inte ett mirakel att jag ändå skriver klart saker då och då? :D