NaNoWriMo - done!


Yay! Jag klarade det - trots att jag började så sent! Som belöning kanske jag ska ta den där duschen ... ;) Nej, jag duschade faktiskt samma kväll jag skrev det där. Däremot behöver jag färga håret. Det kan jag göra!
 
Lite kul dock. Hela den här NaNoWriMo-grejen är inställd på att "nu efter 50k ord är romanen klar". Deras idé är att man ska skriva en roman på en månad. Well. Tyvärr är jag bara en fjärdedel in i storyn, haha! Mitt förra manus Urriten är (nu innan redigering) bara 55k ord, men mina andra tenderar att dra iväg mot oanade höjder.
 

När verkligheten flimrar

 
Det här är oväntat, men nu, före redigering och så vidare, sker plot point one på exakt samma ställe i böckerna. På boksidorna 179-180 i både Drakviskaren och Demonviskaren. Jag hade siktat på att hålla dramaturgin så lik som möjligt, men hade aldrig i livet trott att det skulle bli så exakt! Det ska hända ungefär en fjärdedel in, och det stämmer ju. 
 
För övrigt har jag levt och andats flow de senaste dagarna. Kunde inte ens somna ordentligt i går bara för att allt jag tänkte på var Demoniskaren och nya scener. Jag var i boken till 100% så fort jag blundade, och 50% när jag tittade. Även nu när jag skriver det här har jag en fot i historien, som om jag ser landskapet parallellt med datorskärmen.
 
Nej, jag är inte galen. Eller, kanske lite.
 
Hur som helst är jag så tacksam att jag har funnit flow igen. För varje bok jag skriver måste jag nämligen börja om. Jag kan ha hur mycket flow som helst i bok X, men om jag då byter till bok Y under dagen behöver det inte alls betyda att texten kommer att flöda. Förmodligen inte. För flow är bokspecifikt, i alla fall för mig. Det handlar om att du är så inne i en bok att du är där, nästan fysiskt. Och det gäller då bara den boken. Vissa böcker når jag inte det stadiet i, någonsin, medan jag i andra böcker når dit fort. Det tog halva boken innan det släppte för Netraya, till exempel, medan jag hade flow mest hela tiden med Drakviskaren. 
 
Jag älskar flow. Det är en sådan speciell känsla. Tänk att du har legat och läst en bra bok i ett helt dygn (alltså, sträckläst med andra ord). Då kanske du har känt dig dizzy efteråt? Kvar i boken på något sätt, trots att den är slut? Well, det är lite så flow är. Du är där. Och det är som om hinnan, eller, tangentbordet försvinner. Du skriver inte längre. Du står bredvid karaktärerna och kastar ur dig vad som sker och vad du ser.

Allt det där tänkandet försvinner. Ni vet, "Vilket ord ska jag skriva här?", "Är det här en bra liknelse?", "Ska istapparna vara frostblå eller isblå?" och orden strömmar - fortare än du hinner skriva dem. Och det är inte ens som om du hittar på, för du ser det framför dig. Och sen när du ska hämta kaffe är det som om den riktiga verkligheten flimrar och känns overklig. Vad är bok och vad är verklighet?

Duscha kan jag göra när jag är död



Ni kanske minns att jag viskade något om NaNoWriMo förut? En sorts "tävling" där man ska skriva 50 000 ord på ett och samma manus i november - ett manus som gärna inte ska vara påbörjat sedan innan. Alla som klarar det vinner, helt enkelt. Eftersom jag ändå skriver hela tiden kände jag det som en självklarhet att jag skulle vara med. Men så hände det saker. De första dagarna i november skrev jag fortfarande på Urriten och de orden räknade jag inte till det här.
 
Precis när jag hade skrivit klart Urriten och kände mig redo att ge mig på Vesalyria, det tomma manuset som låg och väntade på NaNoWriMo, så fick Drakviskaren förlagskontrakt. Då fick jag lite andra prioriteringar och bestämde mig till exempel för att göra en ordentlig genomläsning (eftersom det vid tidpunkten var några månader sedan sist) och därefter börja skriva på tvåan. Att läsa och fixa tog tid, samt annat i samband med det här, skrivuppgifter till skrivkursen, och sedan att planera bok två som inte hade en färdig outline.
 
Med andra ord. NaNoWriMo blev lidande. Halvvägs igenom fick jag dåligt samvete och skrev några kapitel på bok två utan färdig outline (början var outlinad, men inte mer) men det var först tre veckor in i november som jag började på riktigt. Som ni ser ovan till höger. Först är det tomt, sen är det stilla några dagar och sen bam! There are words.
 
Resultatet av den här röran är att jag måste skriva jävligt snabbt för att hinna ikapp. Jag hoppas att jag lyckas. 11 000 ord blev det i dag, och jag är helt död i huvudet. Har inte tillåtit mig själv att vara inne på Facebook, duscha, träna eller ens färga håret som jag vill så mycket. Prioriteringar, ni vet. Duscha kan jag göra när jag är död. Eller nåt.