Är man tvungen att skriva exakt som alla andra?

Fu by `sambees on deviantART:
 
"Om jag hade tio böcker och tre av dem var skrivna av dig, hade jag kunnat identifiera dem direkt - bara genom att läsa förstasidan. Du har utvecklat ett helt eget sätt att skriva på."
 
Det fick jag höra igår.
 
På gott och ont. Det är inte alla som gillar mitt sätt att skriva. När jag försöker att tygla det blir det "mjäkigt" och "halvdant", och när jag släpper loss ordentligt blir det "för mycket". För mycket tempo, för mycket action, för mycket crazy. Och folk undrar ironiskt vad jag har rökt på för att skriva så hetsigt. Ibland kan jag skriva nästan poetiskt, som om texten har en egen rytm som trotsar alla skrivregler och all reson. Ibland skriver jag bara konstigt.
 
Bland annat älskar jag att rada upp saker snabbt, fort, hetsigt eller att förtydliga genom språket. Att. Det. Här. Är. Viktigt. Eller att betoda att det som händer. Händer. Och att starta en mening med och. Men även med men. Samt att rada upp saker som man gör i huvudet. Att jag är sugen på vin och vatten och glass och socker. Med "och" mellan varje ord. När det är som mest intensivt kan det bli riktigt, riktigt svettigt och karaktärerna springer och skriker och vrålar och blöder och tänker i ren panik. Vad händer? Vad händer? Vad händer? Hjälp! Den kommer närmare, närmare, närmare och jag sitter fast, herregud, jag sitter fast! Blod överallt. Ljussken. Bländad. Vått under händer, grus i knän. Hjälp! Jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö!
 
Som om berättelsen hakar upp sig som ett dåligt jävla kassetband. Dock får man puls av det - och det är den effekten jag vill uppnå i actionscener. Men skrivsättet är för "skumt" och jag måste dämpa det. Trots att jag inte vill. Det är såhär jag skriver. Det är det här som är min identitet. Mitt eget. Det lilla som gör just mina texter speciella. På sitt sätt. Någon därute måste väl gilla det? Eller är jag tvungen att skala bort allting som är mitt eget? Är jag tvungen att skriva exakt som alla andra?
 
För det vore rätt tråkigt.
 
 
 

Netraya

Luis Royo:
 
Det är så kul att planera en helt ny roman. Allting kan ske. Alla beslut är ödesdigra. Om jag låter manuset skena iväg åt det hållet blir det en viss berättelse. Om jag tar det spåret blir det en helt annan. Alla dessa val som måste tas nu. Vissa större än andra. Och saker som måste kommas på. Intriger. Subplotar. Karaktärsdrag. Hur de som bor där mäter avstånd. Hur de räknar tid. Vilka raser som finns. Vad allting heter.
 
Ja, jag skrev förut att jag ville skriva någonting snabbt och kort och enkelt nu, bara för att få skriva någonting nytt. Gärna någonting i vår egen värld för att direkt kunna börja skriva. Någon enkel men gripande kärlekshistoria i en miljö jag redan kan. Vad hände? En ny jävla jättelång fantasy just came to me. Eller okej, det här är egentligen tre olika idéer jag jag haft under lång tid, som nu smälte ihop på det mest passande av sätt.
 
And can I deny it? Nej. Nu när mina två huvudkaraktärer har fått sina namn - är det kört. De pockar inte bara på uppmärksamhet. De riktigt skriker i mitt huvud. De vill ut, ut, ut på papper. Helst igår. 

Netraya ska handla om:
 
Döden/dödsguden Imorfes
Stunning Concept Art by Daniel Kamarudin: The Reaper:
'But the love of a wolf is a rough thing for all that it is loyal and steadfast and truer than a jawbone -- the love of a wolf can wound you, can wind you into a knot, a knot of hair and blood, a conflagration of desire' - Sandra Katsuri: "He looks like Death itself. Robed and hooded, true form hidden from the eyes of the living." --WinterSoul, by Kristen Cox:
 
Och...
 
Netraya Avadek
Jasmine pushed her towards the horse. "You must go now!" Her heart was breaking, I can't leave you two behind not with that monster!" Jasmine shook her head, "you have to! If Teague finds you, all hope will be lost he'd be unstoppable!" Jasmine then turned around and ran back towards the palace. The horse was stamping his feet to show his impatience. With one last look, she watched her friend disappear into the desert.....written by Madaleine Carrothers an excerpt from Unenchanted: A Genies ...: Indian Rapunzel:
... eyes, kohl, jewels, peace and that stare. You just know she's not kidding.:
Först är hon fin och rik och arabisk. Men not for long, I tell you. Not for long.
 
Love this. She is one of the most beautiful women he has ever drawn, in my opinion. And he has drawn a LOT of women.:
 
*Torkar bort en tår* I already ship them.
 

Struktur och dramaturgi

Unknown artist:
 
Jag är så pepp på min nya story "Netraya" som håller på att växa fram. Den här gången tänker jag verkligen göra det by the book (haha, bra liknelse) och lära mig dramaturgi och storytelling - ordentligt. Ni vet. I vilken ordning olika saker ska komma, hur många hinder det ska vara på vägen och var katalysatorn ska placeras. Jag tror att jag undermedvetet har tänkt i de banorna redan innan. Eller inte omedvetet - ända sedan jag började skriva Equidae (augusti till september förra året) har jag varit väl medveten om så kallade hinder på vägen och att protagonisten behöver ha ett tydligt mål. 
 
Men jag har inte i detalj haft kunskap om hur storyn ska vara upplagd på bästa sätt. Och nu vill jag ha koll. Men jag har läst om det där så många gånger och det fastnar bara inte. Jag har svårt att applicera det på min egen historia. Förhoppningsvis blir det annorlunda nu när jag i samband med planeringsstadiet drar in den här strukturen. 
 
Här läser jag på, det är en jättebra guide:
http://pialerigon.hemsida24.se/2016/01/18/pias-skrivtips-strukturera-din-roman-30154352