Ögonskada

 
 
Nu har jag bestämt mig för att ta två veckors paus från skrivandet. Tänker semester, alternativt sjukskrivning. I fredags stabbade jag mig själv i ögat med en klädtab (heter det så?) och på kvällen kom The Pain™. Dagen efter hade jag massa planer och trodde ändå inte att det var såå allvarligt trots smärtan. Försökte åka in akut på natten dock när jag bara låg och grät, men då fanns ingen ögonläkare på plats. I morse fick jag komma in, och då visade det sig att jag hade fått värsta såret i hornhinnan - och genom den på något sätt, så att det blivit inflammerat därbakom. Låter ju jättetrevligt och allt. Verkligen. Ja. Så jobbigt att behöva dra historien hela tiden också. "Jo, jag stabbade mig själv med en tab (och kan tydligen inte prata annat än svengelska) och lyckades även få chipssmulor i ögat." För jag är så himla koordinerad. 
 
Hur som helst kommer det att ta flera dagar (minst) innan The Pain™ försvinner, och jag har nu en salva att ta fem gånger om dagen. Kan inte ens titta med ögat just nu och lyckades bara sova två timmar i natt. Bara tanken på att sitta och jobba ger mig kväljningar. Trots att jag samtidigt inte vill annat än skriva. Men det kan vara bra för mig att ta en paus, tror jag. Många har en förutfattad bild av att jag sitter hemma och slappar bara för att jag har möjlighet att ägna mig åt skrivandet på heltid. Men heltid för mig är verkligen heltid. Jag har inget jobb där jag kommer hem och stänger av datorn. Ända sedan jag började skriva på Demonviskaren har jag inte sett ett TV-serieavsnitt, knappt läst en bok, stressat upp julgranen, försummat måltider, sovit 5-6 timmar per natt för att hinna skriva mer, inte tränat, knappt lämnat huset ...
 
Det känns som om jag är nära att gå in i väggen. Får ångest så fort jag gör något annat än att skriva, för det är "inte bra". Bara att vara inne på Facebook ger mig kallsvettningar. Så ska det nog inte vara. Jag har alltid varit för ambitiös för mitt eget bästa, och är själv den som har hårdast krav på mig själv. Har alltid gjort allt för att krossa målen på kontorsjobbet jag hade förut, men nöjde mig inte med det. Då satte jag upp egna, dubbelt så höga mål, och siktade på priser och utmärkelser. Att verkligen ge 200% hela tiden. Men då gick jag hem klockan fem varje dag, så även om det var psykiskt påfrestande så hade jag fritid att komma hem till. Det har jag inte nu. Det känns lite som om jag känner ett behov av att bevisa att jag jobbar, hela tiden. Det är så många som bara: "Jaha, du sitter hemma och skriver? Gud, vad soft. Så du kan ligga hemma och chilla hela dagen?" Nej, jag kan inte chilla. Jag jobbar dygnet runt.
 
Så there´s that. Jag tänker sova, installera The Sims igen och försöka att njuta av lite fritid för en gångs skull. Ibland måste man tänka på hälsan. Och julen! Herregud, jag kände inte ens att jag hade tid att slå in julklappar eller göra rim. Det blir det ändring på nu!

Karaktärernas egna viljor

The weight of a crown. It's heavier than you think:

Ni vet när man har planerat en scen.
När man har skrivit en förberedande text som scenen ska handla om och känner sig nöjd med det. Jättenöjd, till och med. Allt är gott i världen. Så kommer karaktärerna in i bilden med sina egna viljor och mål. Och tar över. Rejält. Min planering var någonting i stil med: "X och Y ska bonda lite, berätta någonting personligt och komma närmare varandra".
 
Vad händer?
 
"Bonda lite" blev allt möjligt. Herregud, jag satte er i samma rum i tre sekunder. Behave! Jag fick praktiskt taget sära dem med våld. Det skulle förstöra allting om de gick hela vägen nu. De skulle inte ens gå första vägen. De skulle stanna i korsningen.
 
Jag tycker det är kul med karaktärer som har en sådan uppenbar kemi. Men jobbigt också. Ska inte jag ha kontrollen? Nu blev jag nervös över hur resterande scener med dem kommer att se ut. Behöver få den ena att lukta illa eller nåt. Komma på allt jag kan för att få dem att hålla avstånd - åtminstone för tillfället.
 
Nu ska jag skriva en annan karaktär ett tag. Refreshing. Får se vad hen hittar på då. Det kan också gå lite hur som helst. I den här boken har mina karaktärer verkligen egna viljor. Och det är jättebra, absolut! Men nu känns det som ett svårt pussel där jag måste få ihop alla trådar, samtidigt som karaktärerna ska få gå sina vägar. Vilket känns ... rätt omöjligt. En vill springa dit och en vill springa dit och en  vill springa dit och jag får liksom agera barnvakt och bara "Stopp! Alla stannar på sina platser!" Åh gud, mentalt död just nu. :D
 

Att skriva till musik

Jag är en sådan där person som inte kan skriva utan musik i öronen. Privat gillar jag alla möjliga genres (hårdrock, techno, k-pop, pop, filmsoundtracks) men när jag skriver är det nästan uteslutande soundtracks som gäller. Tänk Sagan om ringen, Narnia, Pirates of the Caribbean, Game of Thrones, TRON, Skyrim, Warcraft och Madagascar. Artister som Thomas Bergersen, Erutan, Hans Zimmer och Two Steps From Hell älskar jag. Och allt man hittar under sökningen "Fantasy bard music" på Youtube.
 
Problemet är att jag lyssnar sönder låtarna. Knarkar dem. Jag behöver ständigt finna nya guldkorn, för när jag har sträcklyssnat på en och samma låt i tre dagar ... Då är den inte lika bra längre. Alls. Sanningen är att jag knappt kan lyssna på det jag nämnde ovan, inte längre. Det jag lyssnar på nu är helt enkelt "liknande men inte lika känt".
 
Jag har flera spellistor på Deezer, en för varje stämning jag vill åt. Rage/Anger, Epic Battle, Happy, Mystique, Sorrow, Nature Sounds, Dangerous, Adventure/Hope, Ashairisk (Ashairo är en stad i en av mina böcker, arabiskt). Just nu har jag en period där varje manus jag redigerar eller skriver får en egen spellista. Demonviskaren innehåller redan över hundra låtar, samtliga nya sedan jag började skriva. I början en salig blandning av rock och allt möjligt, men i slutet är det jättevacker musik. Bjuder på några smakprov nedan!

 
 
 
 
 

Just nu är jag inne på lugn och stundtals sorglig musik. Episka högtempolåtar är inte fel det heller, problemet är att jag har lyssnat sönder de bästa. Bifogar spellista med den episka musiken nedan. Låt nummer tre är underbar.