Nu har jag bestämt mig för att ta två veckors paus från skrivandet. Tänker semester, alternativt sjukskrivning. I fredags stabbade jag mig själv i ögat med en klädtab (heter det så?) och på kvällen kom The Pain™. Dagen efter hade jag massa planer och trodde ändå inte att det var såå allvarligt trots smärtan. Försökte åka in akut på natten dock när jag bara låg och grät, men då fanns ingen ögonläkare på plats. I morse fick jag komma in, och då visade det sig att jag hade fått värsta såret i hornhinnan - och genom den på något sätt, så att det blivit inflammerat därbakom. Låter ju jättetrevligt och allt. Verkligen. Ja. Så jobbigt att behöva dra historien hela tiden också. "Jo, jag stabbade mig själv med en tab (och kan tydligen inte prata annat än svengelska) och lyckades även få chipssmulor i ögat." För jag är så himla koordinerad.
Hur som helst kommer det att ta flera dagar (minst) innan The Pain™ försvinner, och jag har nu en salva att ta fem gånger om dagen. Kan inte ens titta med ögat just nu och lyckades bara sova två timmar i natt. Bara tanken på att sitta och jobba ger mig kväljningar. Trots att jag samtidigt inte vill annat än skriva. Men det kan vara bra för mig att ta en paus, tror jag. Många har en förutfattad bild av att jag sitter hemma och slappar bara för att jag har möjlighet att ägna mig åt skrivandet på heltid. Men heltid för mig är verkligen heltid. Jag har inget jobb där jag kommer hem och stänger av datorn. Ända sedan jag började skriva på Demonviskaren har jag inte sett ett TV-serieavsnitt, knappt läst en bok, stressat upp julgranen, försummat måltider, sovit 5-6 timmar per natt för att hinna skriva mer, inte tränat, knappt lämnat huset ...
Det känns som om jag är nära att gå in i väggen. Får ångest så fort jag gör något annat än att skriva, för det är "inte bra". Bara att vara inne på Facebook ger mig kallsvettningar. Så ska det nog inte vara. Jag har alltid varit för ambitiös för mitt eget bästa, och är själv den som har hårdast krav på mig själv. Har alltid gjort allt för att krossa målen på kontorsjobbet jag hade förut, men nöjde mig inte med det. Då satte jag upp egna, dubbelt så höga mål, och siktade på priser och utmärkelser. Att verkligen ge 200% hela tiden. Men då gick jag hem klockan fem varje dag, så även om det var psykiskt påfrestande så hade jag fritid att komma hem till. Det har jag inte nu. Det känns lite som om jag känner ett behov av att bevisa att jag jobbar, hela tiden. Det är så många som bara: "Jaha, du sitter hemma och skriver? Gud, vad soft. Så du kan ligga hemma och chilla hela dagen?" Nej, jag kan inte chilla. Jag jobbar dygnet runt.
Så there´s that. Jag tänker sova, installera The Sims igen och försöka att njuta av lite fritid för en gångs skull. Ibland måste man tänka på hälsan. Och julen! Herregud, jag kände inte ens att jag hade tid att slå in julklappar eller göra rim. Det blir det ändring på nu!
Anna
Åh! Hoppas du och ditt öga mår bättre snart! <3 Det är så viktigt med återhämtning.
Svar:
Tack <3
Lovisa Wistrand
Aj, aj. Det där med ögat lät inget vidare. Tycker du gör helt rätt som tar en paus. I december har jag inte alls fått mycket gjort med skrivandet, men jag tror jag har behövt en liten paus. Ibland kan det vara bra att få längta lite efter sina karaktärer lite också.