Åh, vad segt det går med "Havsfödd" (tidigare "I havets djup"). Det går framåt, men jag märker verkligen att jag skriver fortare när det är på någonting nytt. Månaderna går och jag tragglar på. Nu är jag på sidan 200, men jag misstänker att det tyvärr bara är en tredjedel. 😅 "I havets djup" var strax över 400 sidor och nyversionen blir längre. 

 

Det är så mycket jag stör mig på i den gamla texten. Karaktärerna är så töntiga och jag har inte utnyttjat miljön på rätt sätt. Jag menar, städer under vattnet! Möjligheterna är oändliga. I dag har jag researchat korallrev för att ta reda på vad de olika korallerna heter och ser ut, eftersom jag upptäckte att miljöbeskrivningarna började halta. Jag som knappt kan skillnaden på träden i skogen på land, kan absolut inte peka ut de olika korallerna i reven. Trots att jag snorklat i många olika länder. Dagens chock: koraller är djur som lever. Inte stenar. Det känns som någonting jag borde ha vetat ... 😄

 

Det är synd att det går långsamt, men samtidigt försöker jag njuta av tanken på att jag förverkligar en dröm här. Jag har velat skriva om "I havets djup" hur länge som helst och nu äntligen tar jag tag i det! Jag tar den långa, jobbiga vägen i stället för den korta (att skita i manuset och skriva någonting helt annat). Hittills har jag inte kommit in i flow och ärligt talat vet jag inte om det kommer att hända heller, eftersom jag hela tiden har den gamla texten på skärmen bredvid och speglar den. Hela processen är ansträngande, men det är ändå tredje gången jag gör det här nu. Skriver om ett manus från grunden, alltså, och förändrar hela skriftspråket. Det är som att boken är bra (kan bli bra), men inte texten. 

 

Det sporrar mig i alla fall att jag har lyckats med både Equidae och Rovmärkt. Tricket är att bara köra på och inte låta sig brytas ner av att det går långsamt. Jag måste släppa prestationsångesten, sakta ner i sinnet och låta det ta den tid det tar. Alla manus är helt enkelt inte en dans på rosor att skriva. En del av mig vill producera, producera, producera som en jäkla maskin, men hur bra böcker skulle det bli? Ibland måste man bara dra i bromsen, tror jag, hänga med karaktärerna och leva i nuet. När jag skriver om gamla manus så här, brukar jag behöva tänka att jag har på mig skygglappar. Jag får inte tänka framåt för mycket, utan bara bry mig om det textstycke jag jobbar med för stunden. Annars är det lätt att det blir övermäktigt.

 

Med det sagt tror jag att det blir bra i slutändan. Om jag nu någonsin blir klar. 😆 Mitt mål är att bli klar med första utkastet innan nästa son föds i slutet av oktober, men vi får väl se hur det blir med det. Nuförtiden kan jag sällan fokusera på enbart en sak. Det är erotiknoveller som ska redigeras, andra manus som ska redigeras och bearbetas på olika sätt, marknadsföring som ska göras, recensioner som ska delas, mejl som ska skickas och så vidare. Så det får ta den tid det tar, helt enkelt.