Läs och våndas. Så här vackert skrev jag på den tiden.
1. Att man skulle undvika glittrande ögon, vilket är en välkänd klyscha. "Log spefullt" är inte heller särskilt innovativt.
2. Att man skulle undvika speglar. Det här att karaktärer ser en spegel och börjar beskriva sitt eget utseende som om de aldrig sett sig själva förut. Klyscha.
3. Att inte överanvända ordet "plötsligt". En riktlinje är: Två gånger i samma manus, inte mer.
4. Att inte börja alla stycken på samma sätt.
5. Att inte låta karaktärerna vakna med ett ryck. Eller, jag tror att jag visste det redan då, och försökte "gå runt problemet" genom att låta ögonen rycka istället. Men ... nej. Bara nej.
Tur att man hela tiden utvecklas. Undrar om jag kommer att se med avsmak på det jag skriver nu, om två år? :) Nästan att jag måste lägga in en påminnelse om det i kalendern!
Sara
Har också inventerat mina "plötsligt" och insett att de lätt förekommer lite för ofta. Annars brukar jag tycka det mesta funkar så länge man använder det med måtta och klyschor kanske mer sparsamt. Inser dock att jag aldrig skulle kunna skriva en bok om min pappa för han vaknar alltid med ett ryck. Har aldrig sett honom vakna på något annat sätt 😂
Svar:
Ja, mycket handlar ju om variation och att inte överdriva något uttryck! Haha, vad roligt att han alltid vaknar så! Nej, då blir det svårt att skriva ;)
Lovisa Wistrand
Intressant :-)!