Det där med skräck gick ju inget vidare. Jag skrev tre sidor. Sen njae. I don't want to. SOM det har tagit emot med den här idén, alltså. I veckor har jag tänkt och planerat vid sidan om annat. Men nej. Jag vill bara inte skriva den. Glöm det! Jag sparar den till senare och dyker istället in i den här nya underbara idén som kom till mig i natt när jag inte kunde somna. Jag har tänkt och tänkt att jag behöver skriva mer realistiska saker. Vanlig romance. I Sverige. Eller skräck. I Sverige. Det är ju så populärt och bra att skriva sånt.
Men det går bara inte.
Fantasyn skriker efter mig. Vrålar. Klöser. Och nu, när jag ger mig, känner jag hur rätt det känns. Att bara sluta tänka på målgrupp och efterfrågan och istället tänka på vad JAG vill skriva NU. Jag tror det blir bäst så. Skräcken hade inte blivit bra om jag gjorde den halvdant. Jag behöver en idé som rycker tag, fäller, skriker att jag ska skriva den. Som kan hålla mig sömnlös, kräva min uppmärksamhet och få mig att släppa allt. Och nu har jag funnit den.
Allting började med ett namn. Anyxa. Och jag började fundera. Vem är hon? Vem är ägaren till det här namnet? Och så ramlade allting över mig. Idén. Mer och mer för varje sekund. Verkligen, det var som ett ryck. Nu vet jag vem hon är. Och nu vet jag vad hon vill.
