Att följa mer än ett huvud

 : När kärlek är på liv och död
 
Igår satte jag mig ned och ändrade om i planeringen för hur manuset ska sluta. På något sätt, fråga mig inte hur, har karaktärerna nämligen hamnat på "fel" ställen. Slutet var perfekt planerat redan som det var. Jag har två olika perspektiv man följer, vilket skulle fortsätta även här - för en av huvudkaraktärerna skulle befinna sig på den ena platsen, och den andra på den andra platsen. De skulle flätas samman på ett fint sätt och allt skulle bli bra i världen.
 
Men nej. Mina karaktärer tyckte annat. Inför slutet har en av huvudkaraktärerna flytt iväg från gruppen man behöver följa (tack så himla mycket) så jag måste låta läsaren dyka in i ett nytt huvud för några scener. Visserligen är det ett huvud man känner väl, och man har dessutom fått ta del av det perspektivet i en scen i början, men jag ville gärna hålla mig till två personer. Istället har då dessa två, som skulle fortsätta att vara åtskilda ett tag, funnit varandra för tidigt. Mina två perfekt planerade perspektiv befinner sig således på samma plats. 
 
Och den så kallade "huvudgruppen" man behöver följa? Där har en annan person tillkommit, vilket inte heller var planerat. Och en annan (förutom ena huvudpersonen ovan) har fallit bort för att i sin tur befinna sig på ännu en plats. Ingen av dessa ändringar var planerade, men jag insåg genom manusets gång att det var det här som krävdes för att få bäst drama. Jag vill sträcka ut det så gott det går. Slutstriden ska ske på liv och död och det ska bli så effektfullt som möjligt. Drama och intriger, ni vet. I det här fallet blir det en bättre slutstrid av att jag har delat upp karaktärerna på det nya sättet. Det enda problemet blir perspektivet. Att många saker sker som inte huvudkaraktärerna X och Y ser, som befinner sig tillsammans. Därför behöver jag mota in ett tredje perspektiv så att man under stridens gång även får några kapitel med karaktär A. Och B.
 
.:
 
Det blir lite pusslande, minst sagt. Det här är det sjunde manuset jag skriver, men det känns inte som det. För första gången på länge har det inte känts "enkelt" att få ihop allting. Det här har krävt mycket av min hjärna, kan jag säga. Trådar överallt som i slutet ska knytas ihop, cirka sex olika karaktärer som alla har utvecklat starka viljor och har sina egna agendor till allting - vilket innebär att de har tagit över. Att de kämpar emot och gör som de själva vill. 
 
Men framför allt - det här med flera perspektiv. I sex böcker har jag gjort det enkelt för både mig och läsaren och hållit mig till ett enda huvud. Jag tror inte ens att jag har skjutit in enstaka scener med andra personer. Jag har verkligen hållit mig till detta till 100%, och det har sina för- och nackdelar. Saker sker som man inte vet om, men då blir läsaren lika chockad som huvudkaraktären när denne får reda på det. När man har flera perspektiv kan man låta läsaren ta del av andra händelser direkt, få veta saker som huvudkaraktären inte vet, vilket kan skapa flera lager till berättelsen. Framför allt känslor av ångest när man själv vet något som en karaktär inte vet, och det är någonting som är livsavgörande.
 
.:
 
Det kan vara jobbigt det där, att välja de svåraste vägarna. Ofta känner jag inom mig hur historien kan utveckla sig för vissa karaktärer. Karaktär A och B kan få ett lyckligt slut tillsammans, liksom G och H, men det här är slutet på andra boken, inte tredje. Lika enkelt som jag kan låta dem få varandra redan nu, kan jag slänga in någonting som särar på dem för alltid. Det senare skapar mer dramatik och nya hinder inför nästa manus, men framför allt problem. Ofta känner jag att det är sådana val som är de rätta, trots att jag inte vet lösningen på förhand. Jag slänger in det värsta som kan hända, och tänker att jag får "lösa problemet i nästa manus" tillsammans med karaktärerna. För lösningar finns till allt. 
 
Det är precis som i slutet av Drakviskaren. Det hade kunnat bli en fristående bok. Jag hade två val. Ni anar inte hur mycket det lockade att välja alternativ A, det enkla, det underbara, som skulle ha varit lyckligt. Men drama och tanken på en trilogi lockade mer, så jag lät det värsta hända. Vid tidpunkten hade jag ingen aning om hur jag i manuset därefter skulle komma att "lösa det", men allt la sig på plats när jag väl planerade upp tvåan i detalj. Nu verkar det som om jag på samma sätt skapar nya problem inför trean. Eftersom jag har så många karaktärer ville en stor del av mig åtminstone låta en av huvudkaraktärerna få sitt lyckliga slut redan i denna bok. Men det blir kraftfullare såhär. Ju mer man får vänta, desto bättre. Mer känslor och intriger. Då blir belöningen desto större när trean når sitt slut. 
 
På återseende. Må Maevux visa er nåd.

Kommentera här: