Det går framåt i den stora redigeringen, men det känns som om jag skriver en helt ny bok. Inte redigerar. Det är samma scener, innehåll, samma karaktärer - men texten är ny. Många av de gamla meningarna finns kvar, men ingen i sin helhet. Jag plockar ut ord och skriver om, skriver om, skriver om. Tanken på att jag skulle ha kunnat skriva ett nytt manus på samma tid är inte kul. Men jag har velat rusta upp Equidae så länge, det fick beröm från flera håll när jag skickade till förlag. Även om det blev refuserat. Och det trots att det för ett år sedan bara var ett litet skelett fyllt med klyschor. Då vill jag inte ge upp det, särskilt inte nu när jag vet hur jag kan göra det bättre.

 

Det som oroar mig är word countet. Det ökar. Hela tiden. *Hajen-musik* Att redigera ett skelettmanus innebär att du får lägga till några meningar, right? Det säger sig självt. Manuset var till en början på 102 000 ord. Nu? 114 000. Och jag har bara kommit en femtedel. Aja. Vi får se hur det går. Jag vet att många författare kämpar med att få upp word countet och räknar ord som andra räknar pengar, men att ständigt skriva för mycket är också en förbannelse. Särskilt när jag uppmanar folk att peka ut det jag kan stryka, men får till svar att allting känns välplanerat och behövs till storyn. Jaha? Okej. Fan också.